Det svarar ingen när jag ropar..
Fast jag gått från viskning till galna skrik…,
Fast jag varit så snäll i min röst till att vtråla förbannat, förnedrande arg…
Ingen svarar… är det så att alla gått sin väg, bara lämnat mig, ensam kvar..
Eller finns det ingen här.. har det någonsin funnits ? någon…

Förstår försent att kylan spridit sig till mitt hjärta…
Begriper nu, när allt ändå haft sin mening, att blåsten, stormen tog mitt sista hopp i handen och flög..
Nu är det kölden som är värst, tyst och stilla biter den sig fast i min sköra märg, slingrar sig kring mitt tunna skelett..
Kring min själ har den byggt upp en ram, en mur, ett skal som omsluter, som håller den intakt, fast
…som bearbetar sig in, bit för bit..

Ändå skalar jag av mig rock, mössa, handskar…
För jag vet, detta är ingen vanlig köld, ingen vanlig frost…
Jag kan se löv som fryser från insidan, börjar med de innersta nerverna, och ut, träd som till sist tappar sina blad för dess köldskadade grenar inte klarar av att hålla de kvar …
Sjöns frost och is kommer från botten, från kärnan…. Den sista vågen fryser mitt i rörelsen… som en saga, som en bild, ett fotografi..

Klent förvanskas min bild av verkligheten och jag ser… sådär som på vintern… ett frostlandskap…
Dock är det ingen vacker och skön bild.. det är kalt, stelt, öde och ekande tomt…
Det mullrar under sjön och långt långt bort kan jag se det…
En klippa, ett fort, ett slott…
Det hörs svagt, men ändå genomträngande…. det förvridna skrattet, från Frostherren….