Inga segel hissas i skymningen
Ingen vind får vågorna att bölja
Bara stillhet i natt
Så tung
Så dyster
Alla böjer sina huvuden för kapten
”SLAVAR, TRÄLAR, UNDERSÅTAR”
ett galet skratt klingar perfekt i denna symfoni av elakhet och dekadens..
”INATT BÄR VI UT DE SKYLDIGA
INATT UTPLÅNAR VI ALLA KÄTTARE
INATT FÖRINTAR VI ALLA DE SOM NÅGINSIN HAR…..

väntan är olidlig…

ÄLSKAT!”
någon höjer huvudet, som för att göra en tyst protest…
Vi ser alla hans huvud rulla iväg över däcket
Det isande, förvridna skrattet får min kropp att stelna, som en tändsticka kan man bryta av mig, som ett korthus kan jag falla när det blåser…
Men ingen vind når oss- alls
Sakta bärs kropparna ut
Förenas med det nu så svarta och råkalla havet.

…lugnet före stormen….

Det blåser upp

Vinden viner runt masterna och vår mästare…
Regnet piskar våra ansikten och försöker rena våra själar- men förgäves

För vi har alla älskat

någon
något
någongång
någonstans..

Även vår kapten, den mordiska djävulen, Belsebub själv..

har älskat..

Så innan morgonen gryr, innan solens strålar når denna gudsförgätna plats.. kommer vi alla att försvinna

förintas

och dö.